Tolvåriga Margareta reste ensam till Amerika trots farorna

Släktband

Många svenska emigranter varnades för det som kunde hända vid ankomsten till Amerika . Så var det för Margareta. I arkiven på Migrationscentret i Karlstad finns spår av oroliga resenärer.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Genom historien har otaliga människor tvingats eller valt att bryta upp, ta farväl och vända sig mot en osäker framtid. Skälen till uppbrotten kan ha varit många.

En del tvingades ge sig iväg för att kunna leva utan trångsynta normer, andra för att undkomma sjukdomar, fattigdom och nöd. Men det kunde också handla om människor som försökte förbättra sina livsvillkor och sökte sig dit där det fanns arbete eller där det fanns en chans att studera eller att leva med den man älskade.

Under tio program kommer vi att berätta om några av dessa människor. Idag ska vi få träffa en ättling till en av de många som emigrerade till Nordamerika. Men det här är inte vilken historia som helst. Det handlar om Margareta Andersdotter Djus som bara var tolv år när hon skickades iväg ensam på en sex veckor lång färd mot sitt nya liv i Amerika.

Janne Suhr är Margaretas barnbarn, och han har tagit fram sin mormors brev, fotografier, kartor och dagböcker och brett ut över hela matsalsbordet hemma i huset i Stigtomta.

- Det här är bilder som togs innan hon åkte över till USA och hon var yngst i syskonskaran. När hennes mor dog 1910 och hennes far hade svårt att ta hand om henne, berättar Janne Suhr.

De första åren efter att modern hade dött fick Margareta följa med pappan till fäbodarna där han arbetade hela somrarna. Men det var ohållbart i längden.

- Det var ju svårt för en liten flicka att hänga med där, berättar Janne Suhr.

I Amerika bodde Margaretas moster som erbjöd sig att ta hand om Margareta, och i mars 1913 var allt var klart med visum och resehandlingar.

Margareta hade då knappt rest utanför den lilla byn Indor vid Våmhus i Dalarna. Det måste ha varit svårt och med stor sorg och saknad som den 51 åriga pappan och relativt nyblivne änkemannen vinkade av sin dotter. Särskilt som han bara några år tidigare sett två av sina andra barn ge sig iväg till Nordamerika.

- Det är svårt att tänka in sig i den situationen, att måsta skicka iväg en tolvåring.

Margareta hade sällskap av några kvinnor från hembyn under den första delen av resan. Och efter åtta dagar på ångbåten över Atlanten anlände Margareta och hennes tillfälliga resesällskap till Ellis Island, den lilla ön strax utanför New York där alla immigranter skulle inspekteras och registreras.

Men här blev Margareta fast i en hel vecka. Och nu var hon helt ensam. Hennes resesällskap hade åkte vidare och Margareta fick klara sig själv utan möjlighet att göra sig förstådd.

Som äldre kvinna intervjuades Margareta av Ulf Beijbom som tidigare var chef för Utvandrarnas hus i Växjö och som gjort hundratals intervjuer med svensk amerikanare.

De här dagarna som Margareta tillbringade ensam på Ellis Island måste ha påverkat hennes märkbart, för i intervjun är det slående vilka detaljer som fortfarande fanns kvar i hennes minne efter mer än 60 år.

Om kvällarna kom de med en stor mjölkkruka och gav små barn mjölk. Det kommer jag särskilt ihåg för jag längtade och önskade att jag kunde få lite mjölk ibland. Och det fick jag, men inte alltid. Det berodde på vem som serverade mjölken. De tyckte nog att jag var lite för stor.

Efter den här veckan på Ellis Island blev Margareta satt på ett tåg västerut och fick en lapp fäst på sin kappan. Men ganska snart lossnade lappen som var hennes livlina att hitta rätt stad fem dygnsresor bort. Till sin undsättning kom en medpassagerare från Norge som hjälpte henne och kunde förklara för konduktören.

– Margareta hade varnat henne för olika faror, och framförallt hade man varnat henne för "white slavery", vit slavhandel. Så det hade hon ju en oro för.

Mostern bodde i ett litet guldgrävarsamhälle precis på gränsen till Kanada och järnvägstationen låg en timme på hästskjuts bort.

Resan hade blivit försenad och mostern mötte inte upp på stationen. Istället stod en man med hästskjuts och väntade på Margareta.

- Hon kunde ju ingen engelska. Hon var livrädd, för han tog henne i handen och satte henne på hästvagnen och åkte ut i skogen.

Jag hade hört så mycket om white slavery så jag var lite rädd för alla som skulle tilltala mig, karlar och även kvinnor. Man hörde att man kunde inte lita på någon. Men jag hade inte annat att göra än att följa med.

Efter en timmes färd såg hon det vita huset som hon sett hemma i Sverige och förstod att hon kommit fram till sin moster.

Jag trivdes väldigt bra och kommer inte ihåg att jag längtade hem någon gång.

Margareta kom att stanna i Amerika i 18 år och hade det inte varit för hennes resa tillbaka till Skandinavien som missionär i det religiösa samfund hon tillhörde, så hade hon nog blivit kvar i Amerika hela livet. För under den första missionsresan träffade hon sin blivande man och blev sen kvar i Sverige.

Margaretas ensamma färd som ung flicka har levt vidare inom familjen men också inspirerat bandet John Henry att skiva sången "From Orsa to New York".

Men Margareta var inte det enda barnet som skickades på egen hand över till Amerika. I den statliga emigrationsutredningen som gjordes i början på 1900-talet betonade man att barn under 16 år måste ha ledsagare med sig på resan. Och i Margaretas fall verkade det ha räckt med de två unga flickorna från hembyn. Att hon sen reste helt ensam tvärs över hela Amerika- från kust till kust- verkar ha fallit utanför reglerna.

Verkliga och inbillade faror i det nya landet

På Svenska migrationscentret i Karlstad finns det många samlade dokument som berättar om de svenska emigranternas strapatser. Mattias Nilsson som är förestår centret berättar att det finns gott om exempel på barn som reser utan föräldrar i handlingarna.

- Här finns uppgifter på väldigt små barn som kommit över utan föräldrar, så små som 3-4 år.

- Det är ju egentligen samma problematik som vi har idag, med ensamkommande flyktingbarn där man hopps på en bättre framtid för barnen i ett annat land, funderar han.

Det visar sig att det fanns en viss omsorg om de barn som reste ensamma till det nya landet. Mathias Nilsson visar ett litet brevkort som är skrivet av en av de många researrangörerna, de som kallades agenter. Det är en förtryckt lapp med vissa nyckelord inskrivna för hand. Just det här kortet är daterat i december 1890 ställt till familjen Peter Andersson i Sundstorp Sunne.

Enligt idag från vårt kontor i Liverpool ingånget telegram, får vi härmed underrätta att denna liniens kungliga postångare varmed eder son Nils reste, var lyckligt och väl anlänt till New York i lördags efter en vanlig god och snabb resa.

Margareta var ju orolig för att råka ut för vit slavhandel, sannolikt trodde hon verkligen att hon skulle kunna bli slav någonstans i det nya landet. Något sådant finns det inga belägg för i Migrationscentrets arkiv i Karlstad, men man har hittat brev som skickats hem till Sverige som beskriver hur enskilda personer och grupper hamnat i mycket svåra arbetsförhållanden med slavliknande villkor. I ett brev från 1871 kan man läsa följande:

Min kära Carl och Wilhelmina. Nu vill jag omtala för eder att vi har tämligt god hälsa och mår gott, det börjar nu vara lite bättre än det har varit förut. Det var vår olycka att vi gingo till Arkansas ty där ficko vi lida mycken svårighet , och det svåraste var att vi tappade vår hälsa som är så svår att återvinna.

Brevet fortsätter att beskriva hur det gick till när sammanlagt 200 nyanlända svenskar, lurades iväg till vad som beskrevs som ett slags slaveri. Den här gruppen hade haft svårt att finna arbete, och när respengarna var slut kontaktades de av flera reseagenter som ville locka med dem till olika ställen. Gruppen stod emot, men så dök det upp en svensk präst som var representant för ett av agentföretagen. En präst, och därtill hemifrån, honom måste man ju lita på.

Till en början så fruktade vi att resa till södern och brydde oss intet om alla de agenterna utan läte dem fara, men så var där en präst som samlade ihop så många svenskar han kunde och föreställde huru bra vi kunde få det i södren om vi ville gå dit.

Prästen lovade att gruppen skulle få arbeta med jorden, och med tiden skulle de kunna köpa en egen markbit. De som inte hade några pengar skulle få låna, och lånen skulle snart vara avbetalda om de bara arbetade flitigt.

Nu lyssnade var och en och började rådgöra. Vi tvekade länge men pastor Anderson han försäkrade att han utav kärlek till sina landsmän var villig att hjälpa dem från den stora arbetsbrist som man alltid hör klagas över. Han skulle själv åka med och vara vår hjälpare.

De arbetade hårt, männen i jordbruket och kvinnorna som tvätterskor. Allt gick bra en tid, men så utbröt sjukdom i gruppen.

Vi blev oförmögna att arbeta och då vi ej kunde fullfölja ville di intet betala något. Nu började eländet blifva stort. Vi fick väl lite medicin men det blev ej till minsta nytta för någon. Allt vi fick var bröd och dåligt fläsk - det var ej föda för sjuka. Den 24 september dog vår lilla flicka, och sedan dog 3 andra barn och en hustru. Den 5 december gingo vi därifrån. Allt vad vi hade för vårt arbete var 6 dollar som farmaren gav oss. Jag var den siste som lämnade platsen. Doktorn tog min klocka och sedan fick jag gå. Vi voro nu så sjuka och usla att vi knappast kunde lyfta foten från stället.

Här var det alltså svenskar i Amerika som lurade sina nyanlända landsmän. Också detta kan man se spår av i några av de många brev som finns på Migrationscentret i Karlstad. Människor har skrivit hem och berättat om hur de blev lurade.

- Men det finns också den möjligheten att de olika agentfirmorna överdrev farorna i Amerika för att locka folk att resa med just deras säkra transporter, funderar Mathias Nilsson.

Bland de verkliga farorna fanns, särskilt för de tidiga emigranter som for i mitten av 1800-talet, en kategori lurendrejare som kallades ”Runners”. De rånade nyanlända på deras packningar, men det var inte alltid som det helt försvann -i vissa fall fick emigranterna betala för att få tillbaka sitt bagage. Mathias Nilsson har hittat tidningsnotiser från Amerikanska tidningar som handlar om tjuveri av det här slaget. - Det var personer som gick ombord på båtarna innan de anlöpte hamnen och erbjöd sin hjälp, men som lurade av emigranter bagage och reskassor. Både de amerikanska myndigheterna och frivilliga organisationer reagerade på detta, och de försökte sätta stopp på Runner-verksamheten, bland annat genom att förhindra obehöriga från att vara på kajen där nya amerikaner gick i land.

Också från svensk sida försökte man informera och skrämma emigranter. Här bildades till exempel Nationalföreningen mot emigration.

Men de flesta brev mellan privatpersoner och reseagenter handlar trots allt om vanliga saker, det är frågor som kartor, priser och andra praktikaliteter. Som det här:

Östan Björke den 4 april 1891. Jag kommer med förfrågningar om hvilken linje utvandrare till Amerika tryggast kan komma öfver Atlanten. Äfven om upplysningar kan lämnas till vilka platser arbetssökande helst böra vända sig till för att kunna erhålla en för framtiden tryggande plats. Samt att på kort tid något kunna lära sig utav engelska språket. Och om hur man bör kläda sig och om man skall medtaga mycket kläder och utav vad sort – ska det vara kläde eller Vadmal? Med ett ord bedes om alla sanningsenliga upplysningar som kan vara en god hjälpreda för arbetssökande emigranter så att man tryggt kan resa till Amerika på de upplysningar som kan fås av eder. Och vilken tid är den lämpligaste att resa – nu genast eller längre fram på våren? Finns det resekoffertar att få köpa och vad pris är på sådana om det finns några. Om svar härpå med snarast torde sändas på begäran, därom beder Vänliga Gustav Ohlsson Östanbjörke, Sunne.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare Hans-Åke Höber och Lars Carlsson
[e-mail]