Nödåren satte Axel Fredrik på bar backe

Släktband

Axel Fredrik var välbärgad, men han levde över sina tillångar. När nödåren kom på 1860-talet gick allt i spillror. Missväxtåren drabbade många men slog olika beroende på var man bodde.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Huvudpersonen i dagens program är en man som föddes i en välbärgad familj men som slutade på samhällets absoluta botten. Kanske hans öde hade sett annorlunda ut om det inte varit för nödåren på 1860-talet då flera års missväxt förstörde försörjningsmöjligheterna för stora delar av befolkningen.
I år är det precis 150 år som den stora missväxten drabbade svenskarna, den som under flera år plågade människor och drev många från sina gårdar och ut ur landet.

Gitt Rosander Gerhardsson bor i Sollentuna och har med hjälp av gedigen släktforskning och inte minst tack vare noggrant förda anteckningar i en gammal familjebibel kunnat kartlägga sin farfars fars historia, Axel Fredrik Rosander.

- Min farfars far Axel Fredrik Rosander föddes 1816 i Rosendal i Åseda socken i Småland.

1816 var ett märkligt år då det föll snö mitt i sommaren och det luktade svavel eftersom det året innan varit ett vulkanutbrott i Indonesien. Gitt Rosander Gerhardsson funderar om det kan ha varit ett omen med tanke på hur hans liv sedan blev.

Axel Fredrik föddes i ett välbärgat hem och växte upp som enda barn till gästgivarparet Rosander i Fagerhult i Småland. Hans framtidsutsikter var strålande och när fadern dog fick den då 28 årige Axel Fredrik ärva en ansenlig förmögenhet. Vi den tiden bodde han tillsammans med sin mamma gästgivaränkan på gården.

- Tyvärr blev det inget arvskifte, för egentligen skulle änkan ha haft en tredjedel av arvet, men hon levde kvar som gårdsfru till sonen som då var ogift.

Axel Fredrik satte igång med att bygga ut de tre gårdarna han nu ägde och levde gott, berättar Gitt Rosander Gerhardsson.

- Modern som var i 50-års åldern när hennes man dog började väl förmodligen att undra vem som skulle ta över allt när sonen går bort, med tanke på att det inte fanns några arvingar. Så jag förmodar att hon tjatade på Axel Fredrik att han måste gifta sig.

Och kanske det var hon som letade upp, Dorothea, en av de vackra flickorna på Hinshult gård som var en stor gård i närheten. Enligt det som sagts i familjen var hon inte så intresserad av att gifta sig med Axel Fredrik eftersom hon var kär i en annan man.

- Men mamman hade skrivit ett brev till Dorothea där det bland annat stod: vill du inte komma till himmelen? Hos patron Rosander kommer du få det jättebra. Där är fullt med vackra möbler och det flödar över att fint linne i skåp och lådor. Du kommer att få leva i himmelriket.

Men så blev det inte tyvärr, berättar Gitt Rosander Gerhardsson.

Dorothea och Axel Fredrik gifte sig 1858, hon var då 17 år och han 42. Och ett år senare föds deras första barn, sonen Bror Axel vars dop blev en pampig tillställning med 11 faddrar.

- Allting var väldigt märkvärdigt och så småningom kom det ytterligare fyra barn med två års mellanrum. De första fyra föddes i rikedom och det såg bra ut på ytan, men det visade sig så småningom att det blev nödår och dels att Axel Fredrik hade förbyggt sig.

Axel Fredrik var visionär och startade upp en massa misslyckade projekt. Han belånade också starkt sina fastigheter och var skuldsatt långt över öronen.

- 1866 begärde både hans svärfar och några andra män honom i konkurs, och året därpå blev det en jättekonkurs.

Offentlig stämning å borgenärer
Att lantbrukaren Axel Fredrik Rosanders egendom blivit avträdd till konkurs som börjades i går, och att hans och hans hustrus samtlige borgenärer blivit genom offentlig stämning kallade att lördagen den 25 nästkommande maj, före klockan 12, inför domaren i Handbörds härad á tingsstället Staby sine fodringar i konkursboet bevaka, på sätt och vid påföljd som konkurslagen föreskriver, varder härigenom kungjort.
Staby den 6 mars 1867
På domareembetets vägnar
O Lemchen

Axel Fredrik hade alltså lånat pengar och satt hårt i skuld. Alla fastigheter var intecknade. Och de två gårdar han arrenderade ut gav inte heller något tillskott till kassan eftersom han tagit ut arrendebeloppet därifrån flera år i förväg.

I konkurshandlingarna har Gitt Rosander Gerhardsson sett hur illa ställt det var.

- Det var 99 personer som hade krav på honom. Inte förrän 1871 blev konkursen klar efter att ha förts till högre rätt. I konkurshandlingarna kan man se att det varit många exekutiva auktioner, så att det gick utför. De vackra åren för unga Dorothea blev inte många.

Axel Fredrik förändrade ändå inte sitt sätt att leva, och så småningom tvingades de sälja den stora gården på Fagerhult och släktgården Rosendal.

- Och mitt i allt detta så föddes det femte barnet. Hon fick inte något stort dop och det var bara arrendatorn och hans hustru som var dopvittnen till det enkla dopet.

- Även Axel Fredriks mor, Beata Charlotta, blev i högsta grad indragen i konkursen eftersom hon inte fått ut sin del av arvet efter sin make 1844, och nu är vi 1867. Men efter ett tag fick hon en del av arvet.

Gitt Rosander Gerhardsson har i handlingarna sett att det var många som drabbades av konkursen, hög som låg. Allt från torpare och fattighjon till häradsdomare, hovrättsfiskaler hade pengar att fodra.

- Och till saken hör att det var nödår och missväxt som bidrog till att det gick så illa.

Till slut, i mars 1868, ingriper de som sitter i kommunalnämnden och Fagerhults församling och beslutar tillsammans att Axel Fredriks mor omedelbart skulle ställas under förmyndare eftersom Axel Fredrik handskades så illa med hennes egendom att det var risk att hon skulle falla fattigvården till last.

Man skulle kunna tro att familjen nått botten vid den här tidpunkten. Men det skulle komma att bli ännu värre. Nödåren med missväxt hade kommit till stora delar av södra Sverige vid den här tiden och folk hade svårt att få mat på bordet. Om det var det som gjorde att Axel Fredrik och hans hustru Dorothea med fem barn firade jul hemma hos Dorotheas föräldrar det året vet vi inte, men däremot vet vi att hälsan sviktade för den unga Dorotea.

- Jag vet inte riktigt när Dorothea blev sjuk, men hon blev dålig i tyfus och nervfeber och dog 27 år gammal från alla barnen tredjedag jul 1868.

Efter Dorothea är det en hjärtslitande läsning att se vad som fanns kvar i hemmet.

Kvar var några söndriga stolar, ett bord och ett skåp. Några gamla sängkläder, fem trasiga kaffekoppar och ett par guldörhängen.
Bara jag pratar om det blir jag alldeles tagen.

Axel Fredrik har nu fem så barn i åldrarna 1 till 9 och sin åldriga mamma. Efter några månader flyttar de till ett litet hus på två rum i grannbyn Högsby Århult. Men trots alla motgångar verkar han inte ändra sitt levene.

- Han lever tydligen fortfarande på samma sätt, därför 1871, dvs tre år efter Dorotheas död lägger hennes föräldrar till ett extra tillägg i sitt testamente. De pengar som Dorotheas barn kommer att ärva får inte förvaltas av Axel Fredrik. Och det säger ju ganska mycket.

På frågan om man kan uttyda vad folk tänkte om Axel Fredrik säger Gitt Rosander Gerhardsson att äldsta sonen, Gitts farfar, flyttade hemifrån när han var 16 år och tog stort avstånd från sin far. Och Axel Fredriks döttrar sa när de såg foto på sin far "en elak gubbe!".

Axel Fredrik levde fram till 1878 och dog 62 år gammal i lungsot. Gitt Rosander Gerhardsson tror att Axel Fredriks öde och fall blev extra stort på grund av nödåren.

- Ja absolut tror jag det. Hade det varit goda tider hade han fått in betydligt mycket mer på alla exekutiva auktioner, så hade det varit normalår hade det säkert kunna gått mindre dåligt än vad det gjorde nu, avslutar Gitt Rosander Gerhardsson.

Nödåren på 1860-talet

Berättelsen om Gitt Rosander Gerhardsssons farfars far har levt kvar i familjen ända fram till idag. Och det finns många historier om nödåren.
Under 1800-talet var det vanligt att bönder och torpare förde anteckningar om vad som hände på deras gårdar, de skrev om händelser i familjen, om resor och inte minst om vädrets skiftningar och skördarna.
Britt Liljewall är historiker och hon har studerat bondedagböcker från olika delar av landet, för att förstå hur livet gestaltade sig de där åren.

- 1867 var det värst i Norrland, och det är tillståndet där som har behandlats mest i litteraturen. Det var ett år som karaktäriserades av en sen och kall vår, en regnig och kall sommar och en otrolig tidig frost, säger Britt Liljewall.
- Redan i juli hade man frost som förstörde grödorna. Men året därpå var väderleken tvärtom varm och härlig och man såg med tillförsikt fram emot en bra skörd – men sen kom det aldrig något regn.
-1868 kallades ”Det stora torråret” i södra Sverige. Det var framför allt de inre delarna, som Småland och Älsborgs län som drabbades och där det verkligen blev nödår.

Landshövdingarna skickade in rapporter om tillståndet i sina respektive län varje år, och det gör att man ganska enkelt kan jämföra hur skördarna blev i de olika länen under nödåren.

- Om vi tittar på 1868,så har man i Kronobergs län ren ”missväxt”, i Jönköpings län ”nära missväxt” medan man i Jämtland samma år har en skörd ”över medelmåttan”. Så om man har en släkt man undersöker så är et ju otroligt viktigt att man tänker på den här variationen när man rör sig i händelser under de här åren.

Det finns många folkliga berättelser om hur livet tedde sig under nödåren, en hel del av dem handlar om hur folk dog av svält. Och dödstalen är högre under de här åren, men det var inte så vanligt att människor svalt ihjäl. Däremot blev motståndskraften så nedsatt att sjukdomarna lättare fick fäste, förklarar Britt Liljewall.

Jag har till och med stött på ett speciellt namn på en sjukdom vid den här tiden ”Svälttyfus”.

Tyfus är ju ett samlingsbegrepp för bakteriella sjukdomar som sätter sig i tarmen. Sen dog man givetvis av lunginflammation, barnen av barnsjukdomar. Man har räknat ut att av 1000 innevånare så ökar dödligheten 1868 och-69, berättar hon.

Befolkningsstatistiken förändras också på andra sätt under nödåren, det var till exempel färre som hade råd att gifta sig.
-Att etablera en ny familj krävde ju ekonomi, och det drog man in på när tiderna var så osäkra som de var.

På hösten 1867 blev läget i Norrland så svårt att man började skicka nödhjälp söderifrån. Regeringen gav lån till de fattiga länen, och landshövdingar i lyckligare landsändar startade insamlingar. I tidningarna kunde man läsa om nöden. Som här, i en rapport från Malå som publicerades i DN i juli 1867:

Uti Arvidsjaur, Malå och östra delarna av Sorsele socknar är hungersnöden svårast, såvitt jag känner.
De flesta menniskorna hafva intet annat till uppehälle än barkbröd, som beredes dels endast af furumjöl, dels af det på de obesådda åkrarne vuxna ogräset, som kokadt, sammanstötes och inknådas med furumjöl och den mjölk de kunna få från ladugården. (…)
Af denna onaturliga eller för menniskan näringslösa föda blifva menniskorna allt mer och mer afmattade; en del kan ej gå ut på slotterarbete och en del härda ej ut att arbeta mer än halfva dagen.

Ett satans år, Missväxtåret, Storsvagåret, oåren, - den stora missväxten på 1860-talet fick många namn. Och många är också berättelserna om hur mjölet drygades ut med bark, och hur granskott och lavor fick bli mat. När inte jorden gav vad den brukade fick man ju ta till andra sätt att få mat på bordet.

Missväxten drabbade alltså olika landsdelar vid olika tillfällen. Men också strategierna för att klara av de svåra åren skilde sig åt i norr och söder. I Södra Sverige vet vi ju hur emigrationen blev lösningen för tusentals människor, det var betydligt färre från till exempel Norr – och Västerbotten som gav sig iväg.

I strategierna ingick förstås också att ta till jakt och fiske. I norra Sverige finns det gott om historier om fantastisk jaktlycka, under de här åren, och längre söderut handlar de goda berättelserna om lyckade fiskafängen under de svåra åren, berättar Britt Liljewall.

- Det uppstod en berättartradition kring jakt och fiske, efter de här åren. Historierna får emellanåt orimliga proportioner med nästan bibliska dimensioner. Jag tror inte att folk berättade falska historier, tillägger hon, men det blev ändå så att man fogade in sin egen släkts berättelse i historierna om de fantastiska jakterna och fiskafängena.

Den kanske sista utvägen för många under nödåren var att ge sig ut på vägarna och tigga, och Britt Liljewall kan se hur berättelserna om tiggare förändrar form över tid. När bönderna skriver sina dagböcker under nödåren, då är tiggeriet förkastligt, men när det gått några år, och andra tar över berättelserna när de blir tillbakablickande och handlar om minnen från förr, då ändras bilden och blir betydligt vackrare.
- Det är det skötsamma tiggeriet som skildras i efterhandsskildringarna. Man var tvungen, och man mådde illa av att behöva tigga och man gjorde vad man kunde för att få det här moraliskt oantastligt.
Man erbjöd sin arbetshjälp, man var underdånig, artig och tacksam, och på så sätt blev det ibland nästan positiva berättelser om tiggeriet.
- Boken om barnen från Frostmofjället faller in i det här mönstret, fortsätter Britt Liljewall. Barnens agerande i den fiktiva berättelsen låter väldigt lika de självbiografiska historier som finns om den här tiden. De är övergivna av sina föräldrar, och när de ger sig ut på tiggarstråt så gör de det på ett moraliskt riktigt sätt, och faktum är att de är så goda kristna att de till och med omvänder de som hjälper dem. De får en funktion för att förbättra världen trots att de är ute och tigger.

Vill man som släktforskare bättre förstå hur livet tedde sig för den egna släkten under de här åren tipsar Britt Liljewall om att söka upp hembygdsberättelser i lokal litteratur. Eftersom missväxten slog till vid så olika tidpunkter i olika delar av landet behöver man komma nära för att förstå hur läget var på just den plats man är intresserad av.

Det här rådet kom från Britt Liljewall som är historiker och vars avhandling till stor del bygger på bondedagböcker.

Nordiska museet i Stockholm har samlat många sådana dagböcker från hela landet och har gett ut ett register över dem. I detta kan man hitta dagböcker fördelade på landskap och få information om när de är skrivna och också var de är förvarade.

Programmet är gjort av
Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström
Uppläsare: Viktor Åsberg och Emanuel Eriksson
[e-mail]