Vilken skärva kommer att bli berättelsen om ditt liv?

OBS: Radioessän

En symbol i en dödsannons, ett vajande strå i motljus på sociala medier. Boel Gerell reflekterar över de utskurna fragmenten som vi och andra gör till berättelsen om vårt liv.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad 2021-03-22.

– Hörrudu, ska du inte ta en bild? Det är helt fantastiskt ju!

Mitt sällskap pekar pockande mot horisonten och havsbandet där solen just är på väg att gå ner. Och jag lyfter motvilligt mobilen, bara för att sänka den igen. Det går inte, är för ljust, för långt borta och för… mycket. I stället sätter jag mig på huk i strandrågen och fokuserar på ett enda glänsande strå i motsol och försöker hålla mobilen alldeles stilla så att varje blänk i den egentligen oansenliga växten ska gå fram.

Kvar efter kvällens timslånga promenad blir det ensamt vajande strået, putsat, filtrerat och arkiverat i Instagrams herbarium av komprimerade och hårt beskurna minnen. En behändig kvadrat, kant i kant med andra kvadrater som tillsammans bildar något slags berättelse om ett liv. Från promenaden vid havet saknas inte bara den alltför höga himlen utan också skavsåret på vänster lilltå, efter sandalerna som aldrig suttit riktigt bra.

Det alltför stora och det alltför lilla hamnar gärna utanför bilden tillsammans med allt annat som spretar åt olika håll och är stort och litet samtidigt. I prydliga rader lägger sig rutorna efter varandra tills det sista fotografiet oundvikligen tagits och det blivit dags att summera resultatet. Vilken av alla dessa bilder representerar bäst helheten? Är det den bästa bilden? Det oftast förekommande motivet? Det som enkelt och lättfattligt kan begripas eller det som vi tror oss veta att fotografen kände mest för?

På just detta centrala och mest viktiga tänker jag när jag bläddrar genom tidningens söndagsbilaga och låter blicken vandra över dödsannonserna, som fyller bakvagnen av papperstidningen. En symbol, en vers och några personliga rader: ”vår älskade”, ”vår mycket älskade”, ”vår far, bror, morfar, farfar, farfarsfar”. ”Mitt allt”. Komplexa känslor kokade ner till några enstaka ord, decenniers relationer reducerade till en handfull roller. Och så symbolen på det, som i en enda stiliserad silhuett ska summera ett helt liv.

Hur väljer man egentligen? Vad var det viktigaste? Fotbollsföreningen? Partiet? Hunden, den älskade taxen. Kanske veteranbilen, som polerades högblank inför premiärturen i vårsolen. Golfklubborna? Trumpeten eller jaktgeväret. Eller den där ensamma blomman i motljus, dagen på stranden när himlen tycktes för stor. I samma ögonblick som människan går ur tiden rämnar den motsägelsefullt sammanfogade helheten i skärvor, svartsjukt förvaltade av dem som blir kvar. I brist på verklig kunskap antar vi, jämkar samman och lägger till rätta tills det som vi uppfattar som ett faktum i hög grad också är en lögn. Sanningen, om någon sådan finns, får i stället sökas i detaljerna.

I det lilla och fortfarande skarpa. I slitaget på knäna i trädgårdsbyxorna, efter ett oändligt antal timmars lukande i rabatterna. I doften som dröjer sig kvar i en morgonrock och de sju raderna på ett vykort som skickades för snart femtio år sedan. Människan är inte längre där men i stilen finns handens rörelser och i ordvalet rösten och för ett kort ögonblick kan något återigen komma till liv.

När författaren och kulturjournalisten Marit Kapla tar sig för att skildra den värmländska orten Osebol och dess invånare i boken med samma namn, är det till språkets potential att härbärgera verkligt liv hon sätter sin lit. Den stora berättelsen saknas, det som ges är fragment och brottstycken som talar lika mycket genom sitt innehåll som genom sina glapp och tystnader. Luften går igen i det grafiska uttrycket och sättningen av texten som mest påminner om prosalyrik.

Klassificeringen av boken är intressant, för när den gav Marit Kapla Augustpriset 2019 var det i kategorin skönlitteratur. Men på landets bibliotek sorteras verket ofta in som lokalhistoria och i bokhandeln går det att hitta under memoarer och biografier. Glidningen säger något om det bedrägliga i perspektivet, på ytan en samling till synes rakt återgivna citat från byns invånare. Och samtidigt ett hårt beskuret urval, som bara lämnar en bråkdel kvar av det som ursprungligen sagts.

Så vad är då det viktigaste, i en människas berättelse? I ”Osebol” är det ofta det till synes ovidkommande som består. Tillfälligheterna, som gör livet. Små företeelser som i förlängningen får stora konsekvenser. Butiken som slår igen i byn, ett pulserande hjärta ska det visa sig, som hållit orten vid liv. Vattenpölen som lastbilen väjer för den där dagen, för att inte stänka ner den gamle mannen. Varvid släpet kränger över till andra sidan vägen och krockar med en mötande bil. Små saker, som en vattenpöl. Och samtidigt, om inte pölen varit.

Ett efter ett lyfts minnena upp på kaffebordet, vänds och vrids och det är inte bråttom. Strax bakom de levandes ryggar dröjer de döda kvar. Närvarande i tingen, som nyss var deras. Husen och marken som människorna brukat i generationer. Tiden är ingenting. Som verk har ”Osebol” mer gemensamt med den grekiska antologin än med dagens hastigt förbiflimrande litterära klotterplank täckta av läppstiftsmärken, selfies och krognotor.

Platsen är periferin, vinkeln retrospektiv och just i det specifika och intimt privata blir erfarenheterna allmängiltiga. Fast förankrade i just dessa människor och denna ort och ändå till synes tidlösa, tyngdlöst svävande över sidorna. I den grekiska antologins gravskrifter för jaget ordet och genom ett liknande perspektiv gör sig den amerikanske författaren Edgar Lee Masters till tolk för de döda som vilar i sina gravar i den numera kanoniserade och drygt sekelgamla samlingen ”Spoon River Anthology”.

En besläktad berättarmodell använder Börje Lindström i lyriksamlingen ”På kyrkogården i södra Lappland” från 2020. Ur jagets djup klingar de dödas vittnesmål om hårt arbete, gamla oförrätter, svek och svunnen kärlek. Allt silat genom lager av tid och mull och med bara återskenet av den en gång bländande dramatiken kvar. Liksom i ”Osebol” får vi förståelsen för glesbygdens villkor på köpet. Den stora ledan och lyckan i att höra till en plats och vara den som stannar när andra går.

Också i Kjell Espmarks senare författarskap väcks de döda till liv igen. I samlingsvolymen ”En sky av vittnen” från 2020 skildras världshistoriens stora händelser genom ögonen på dem som var med. Greppet är effektivt och texterna virtuosa och ändå blir de mänskliga konturerna märkligt vaga. Så är det heller inte på skärpan i detaljerna författaren fokuserar, utan på det större perspektivet. Av människorna blir exempel som ger dramatiken ”ett ansikte” som det heter. Medan Kapla – och för den delen Lindström – utgår från ansiktet och låter det tala för sig själv.

En fråga om fokus och perspektiv, alltså. Grässtrået eller himlavalvet. Den stora berättelsen eller skärvan av ett liv. I sprickorna ges utrymme för läsaren att gå in och göra världen till sin. Var och en med sina vattenpölar, som så lätt hade kunnat undvikas. Om vi bara vetat. I efterhand växer pölen och blir något mer än en pöl. Blir en symbol och en punkt som förblir skarp när allt annat grumlas, slätas ut och går upp i vartannat. Och som vi först när allt är förbi, förstår var det verkligt viktiga.

Boel Gerell, författare och kritiker

Litteratur

Marit Kapla: Osebol, Teg Publishing, 2019

Edgar Lee Masters: Spoon River Anthology, Macmillan & Co, 1915

Börje Lindström: På kyrkogården i södra Lappland, Heidruns förlag, 2020

Kjell Espmark: En sky av vittnen: Låna mig din röst, Norstedts förlag, 2020