Att vara människa är att vara tvetydig

OBS: Radioessän

Tvetydigheten står inte särskilt högt i kurs i dag. Men att uttrycka sig diffust, tvetydigt och prövande är nödvändigt för att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, säger Amanda Svensson.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första den 18 mars 2020.

”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”. Så skaldade Esaias Tegnér i dikten ”Epilog vid magisterpromotionen 1820”. Själv stötte jag, naturligt nog, på detta bevingade uttryck för första gången när jag läste litteraturvetenskap i Lund. Redan under grundkursen skulle vi lära oss det Tegnér tydligen tyckte man kunde vänta med till doktorspromoveringen, nämligen att snårigt språk aldrig fick användas för att försöka dölja en bristande klarhet i tanken.

Att uttrycka sig diffust, tvetydigt eller prövande i en akademisk text förstod jag snabbt var ett tecken på, som bäst, intellektuell slapphet och som värst, ren och skär ohederlighet. Jag förstod, med andra ord, att min akademiska karriär var över innan den knappt ens hade börjat. För oss som hade råkat utveckla en alltför mystisk relation till språket, låt oss kalla det en estetisk eller till och med en erotisk relation, fanns helt enkelt ingen plats i forskningsprosans skarpt upplysta språkkorridorer. Det fanns bara en naturlig arena för frivola och promiskuösa språkmissbrukare som oss, och det var skönlitteraturens skumma skrymslen. Där kunde de dunkla tankarna få frodas fritt och omsättas till lika dunkelt språk, redo att sedan benas upp av mer klartänkta och språkligt återhållsamma litteraturvetare.

Att uttrycka sig tydligt och klart har alltid stått högt i kurs. Det gäller kanske framför allt inom talekonsten – retoriken – vars verktyg inte förändrats nämnvärt under dess mer än tvåtusen år långa historia. Aristoteles retoriska dygder och tricks lärs fortfarande ut till gymnasieelever som närmast naturgivna, något lika statiskt och absolut som matematikens principer. Men också när det kommer till det skrivna ordet har tydlighet länge varit en av de främsta dygderna, det yttersta tecknet på att skribenten för det första förmår tänka en skarp och klar tanke, och för det andra, har tillräckligt god kontroll över det bångstyriga och trubbiga instrument vi kallar språk för att kunna förmedla denna tanke till andra. Den som förmår uttrycka sig tydligt och klart bevisar med andra ord sin intelligens och makt – men också sin ärlighet. Att vara tydlig i tal och skrift är närmast en moralisk dygd, ett tecken på att man inte har något att dölja, inte försöker gömma sina luddiga tankar bakom en rökridå.

Språket är inte exakt, eftersom det alltid kommer finnas fler ting än ord, fler nyanser av känslor än synonymer i ordboken. Inte heller är språket statiskt, det är ständigt under förvandling och omförhandling. Faktum kvarstår dock att detta bristfälliga och ständigt föränderliga verktyg är det enda vi har att ta till för att förmedla våra tankar och känslor. Inte konstigt då att misstänksamheten mot språket har en rik historia. Som litteraturvetaren Anthony Ossa-Richardson slår fast i sin bok ”A history of ambiguity” oroades redan de gamla grekerna av språkets slippriga natur. Föremålet för Ossa-Richardsons studie är som titeln antyder den språkliga funktion han kallar ”ambiguity”, tvetydighet. Med vilket han, något förenklat, menar ord och utsagor som kan läsas och förstås på mer än ett sätt. Denna dubbelhet kan vara avsiktlig eller oavsiktlig, uppenbar eller väl dold. Den kan ta formen av exempelvis ironi, metafor eller ordlek, och har genom historien ömsom stigit, ömsom sjunkit i kurs. Ser man på tvetydighetens historia med Ossa-Richardsons ögon inser man dock snart att den primärt uppfattats som en språklig brist. Ja, mer än så – som en moralisk brist, något i grunden ont. I bästa fall som något artificiellt och kokett, i värsta fall som ett medel för att lura och bedra.

Det är inte svårt att förstå varifrån denna syn på tvetydigheten som lögnens sängkamrat kommer. Det räcker med att tänka på valfri politiker som frågas ut av en journalist. Politiskt snömos, till intet förpliktigande, är en form av språklig kurragömmalek som kan driva den mest tålmodiga åhörare till vansinne. Eller tänk på det moderna politikerfenomen som kallas ”dog whistling”, hundvisslande. Att ägna sig åt ”dog whistling” är att göra en utsaga som största delen av befolkningen uppfattar på ett visst sätt, samtidigt som en tilltänkt målgrupp uppfattar den som något riktat specifikt till dem. ”Dog whistling” är framför allt en fruktbar metod när det kommer till att saluföra åsikter som inte anses rumsrena, exempelvis när en politiker vill tilltala en grupp med rasistiska åsikter utan att för den skull kunna bli beskylld för rasism.

Överlag står tvetydigheten inte särskilt högt i kurs idag. Kanske beror det på det alltmer polariserade debattklimatet. Fel ordval kan lätt placera en på fel sida om en politisk gräns, och därför är det av största vikt att undanröja alla eventuella risker för missförstånd. Klicksamhällets minskade förmåga till djupläsning kan också sägas ha satt tvetydigheten på efterkälke. För att nå ut i bruset av röster gäller det att uttrycka sig kort, kärnfullt – och enkelt.

Men till vilket pris? En som ansåg att tvetydigheten tvärtom var en viktig och berikande språklig funktion var litteraturkritikern och poeten William Empson, vars bok ”Seven types of ambiguity” från 1930 blev ett betydelsefullt verk för den nykritiska skolan. Empson uppfattade tvetydigheten som konstnärligt och mänskligt värdefull, om än notoriskt svår att definiera och studera. De sju sorternas tvetydighet Empson listar beskrivs som kvaliteter hos texten som inte nödvändigtvis är medvetna drag från författarens sida. Tvetydigheten kan, på freudianskt manér, dyka upp som ett oanmält besök från författarens omedvetna – som en konsekvens av motstridiga åsikter och känslor – eller uppstå i efterhand, hos läsaren. Den självständighet i språket som tvetydighetens belackare fruktar ser han i stället som språkets, och litteraturens, främsta styrka. Språket är inte bara ett sätt för oss att förmedla det vi redan vet och tänkt, det är också en spegel i vilken vi kan få syn på det vi inte visste att vi ville säga eller höra eller läsa.

Jag vill mena att han har rätt. Parallellt med hyllandet av det tydligt sagda har människan trots allt alltid dragits till det svårtydda och komplexa. Inte som flugor mot ljuset, utan tvärtom – ut i dunklet. Vördnaden inför mystiker och orakel, det teologiska studiet av religiösa texter och det litteraturvetenskapliga studiet av modernistisk dikt har detta gemensamt: En längtan efter att vidga förståelsen av den mänskliga existensen, genom språket.

Det finns naturligtvis tillfällen då språklig entydighet och klarhet är av största vikt, låt säga i ett testamente eller ett recept på sockerkaka. Eller för all del, i en akademisk uppsats. Ibland måste man helt enkelt ta kontroll över språket och tvinga det till lydnad. Men ibland måste vi nog också våga bejaka tvetydigheten. Det dunklet sagda behöver inte vara ett tecken på lathet eller ohederlighet, det kan helt enkelt vara ett tecken på ödmjukhet. Ett erkännande av den mångfacetterade och snåriga upplevelsen det är att tänka och agera som människa. Ett sätt att försöka bringa reda också i det dunkelt tänkta, som – om vi ska vara helt ärliga – faktiskt utgör en betydande del av den mänskliga tankeverksamheten.

Amanda Svensson, författare

Litteratur

Anthony Ossa-Richardson: A history of ambiguity. Princeton university press, 2019.