En ny mytologi tar form i skogen

OBS: Radioessän

I skogen har den mänskliga fantasin fått löpa fritt, den har blivit ett hot, en trygghet och ett hem för fascinerande gestalter. Men hur är det idag? Eva-Lotta Hultén söker efter samtidens troll.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

På en skogspromenad nyligen skymtade jag plötsligt en hukande gestalt. Den stod kusligt stilla, som om den lurpassade, och jag frös till för en stund. När jag vågade fortsätta höll jag blicken vaksamt fäst på figuren som när jag närmade mig förvandlades till en trädstam.

Som barn var jag rädd för varulvar men längtade efter att möta älvor. Jag ville se dem dansa bland dimslöjorna i skogsgläntan så där som beskrevs i sagorna. Min fantasi räckte tyvärr inte till. Dimman förblev bara dimma, vacker och mystisk i sig men fri från älvor. Några troll, skogsrån eller näckar såg jag heller inte till fast jag önskade det hett. Vi är fenomenala på att se människoliknande mönster och former där de egentligen inte finns men även när jag var barn blev trollen snabbt till stenar och träd för mina ögon.

Letar också dagens barn efter älvor och troll i skogen? Kanske. Flera av den gamla folktrons varelser tycks fortfarande gångbara i barnböcker och fantasylitteratur. Men lika gärna kan det vara zombier och vampyrer som rör sig i de moderna berättelsernas skogar. Ofta också helt nypåhittade varelser eller ett mischmasch av allsköns mytologiska väsen från grekisk, romersk, fornnordisk eller keltisk föreställningsvärld. Den förbjudna skogen intill Harry Potters skola Hogwarts huserar både kentaurer, varulvar, hippogriffer och testraler. Kentaurerna kommer från grekisk mytologi, varulvarna från germansk och nordisk folktro och hippogrifferna, hälften häst, hälften örn, föddes i Ludovici Ariostos dikt Orlando furioso på 1500-talet. Testraler är bevingade hästar som bara kan ses av den som sett någon dö och verkar helt och hållet sprungna ur JK Rowlings fantasi.

Vad är det som gör att vi så lätt föreställer oss skogen befolkad av övernaturliga väsen? Förr var det ett sätt att hantera det vi uppfattade som oförklarliga ljud och syner i dunkel skog på väg till eller från kyrkan eller grannen. Erik Gustaf Geijers dikt Den lilla kolargossen ger en målande illustration.

"Och skuggan den faller så tjock, så tjock,

Som en fäll öfver ensamma leden.

Det tassar, det braskar öfver sten och stock,

Och trollena träda på heden.

Det är så mörkt lång, långt borta i skogen."

Forna tiders människor försökte också finna förklaringar till djur som dog, barn som blev sjuka, skördar som slog fel. Det är bra mycket mer sympatiskt att skylla på älvor och troll än som under häxprocesserna på grannar, får man ändå säga.

Men nu? Varför alla moderna berättelser som befolkar skogarna med allsköns oknytt, nypåhittade som gamla? Jag föreställer mig att det har att göra med en längtan efter det vilda och otämjda. Något bortom människans kontroll. I årtusenden har vi ägnat oss åt att eliminera allt som vi upplever som hotfullt på något sätt. Kanske behöver vi det mytiskt farliga för att känna oss levande? I berättelserna blir skogarna vildare än i verkligheten. Mörkare, mer fulla av liv, mer mystiska. Som i tavlor av nationalromantikern Marcus Larson.

Men det är inte farliga sagodjur eller monster, och bara sällan Marcus Larsonskt vilda forsar, som hindrar vår väg fram genom skogen. Snarare ogenomträngliga ungskogar, uppvuxna på något av alla de hyggen vi envisats med att ta upp. I Hans Arnolds bilder till Astrid Lindgrens berättelse Allrakäraste syster sträcker otäcka troll som kallas ”De elaka” sina grenliknande armar efter Ylva-li och henne syster. De båda barnen rider genom Stora Hemska Skogen och riskerar att bli fasttagna. I verkligheten är det granar och björkar med en stamdiameter på fem centimeter som väver ihop sina många tunna grenar med varandra och fångar in oss. Sikten i ungskogen kan ibland vara bara ett par meter. Att leta sig fram där är som att gå i en labyrint. Kanske tar man sig ut till slut, kanske rör man sig bara djupare in i snårens mitt och blir fast för alltid. I alla fall tills någon röjsågsförsedd hjälte kommer ridande på en fyrhjuling och räddar en. Då är de inte så sturska längre, de där planterade granarna.

Eller ska berättelserna om skrämmande skogsväsen i stället förstås som att vi fortfarande känner en verklig rädsla för skogen? En kanske sedan urminnes tider upplevd känsla, byggd på faror som gömdes där och nu projiceras på fantasimonster? Vi människor vill ogärna se oss som varelser med instinkter men likväl finns de ju där. Min dotters första möte med en orm gjorde henne stel av skräck. Hon var bara ett par år och hade aldrig sett en orm tidigare. Ingen av oss föräldrar är ormrädd och ingen annan i hennes omgivning heller. Ändå frös hon till och vågade inte röra sig. Vi är mycket mer natur och instinkt än vad vi vill tro.

Jag älskar skogspromenader i fullmåne då trädens grenar kastar skuggor över stigen. Min barndoms varulvsrädsla har jag kommit över. Det är andra varelser jag fruktar i skogen idag och de flesta är små, mycket små. Hjortlusflugor som tillkännager sin närvaro när de rör sig i mitt hår för att bita sig fast i skalpen. De lika obehagliga fästingarna som man ofta inte märker förrän de börjar klia där de suttit sedan skogspromenaden ett par dagar tidigare. Och så dvärgbandmaskarna som är av mer mytisk karaktär. Vi ser dem aldrig innan de gör sig hemmastadda i vår kropp eftersom de sprids via rävars avföring och kan slinka ner i magen på oss med vilda bär. ”Varning”, kan man få höra. ”I skogen på andra sidan berget har man hittat en räv med dvärgbandmask. Plocka inte bär där!” Ska man tro på det eller inte? Ska alla goda blåbär bara lämnas?

Liksom den fästingburna virussjukdomen TBE är dvärgbandmasken ny på våra breddgrader och tillsammans utgör de den största faran i många svenska skogar numera. Risken att drabbas av någon av dem är visserligen oerhört liten men ändå mycket större än att bli dödad av en varulv eller möta ett troll. Sådana kan vi dessutom, har vi lärt oss av sagorna, överlista med vaksamhet och slughet men hur lirkar man med ett virus eller en mask som tagit ens kropp i besittning?

När jag i arbetet med den här essän frågade en vän vilka skrämmande varelser hon tycker att man hittar i dagens skogar svarade hon med en anekdot om hur hon mött en man i skogen som joggade barfota mitt i vintern. Han uppenbarade sig hastigt i den stadsnära skog där hon tog en promenad. Själv har jag flera gånger blivit skrämd av cyklister som svischar förbi på stigarna i en väldig fart. Kanske är barfotajoggare och hänsynslösa cyklister det närmsta vi kommer moderna troll? Jag vet inte vad man i så fall ska vara mest orolig över: att själv bli påkörd eller att något av trollen ska förfrysa fötterna eller ramla huvudstupa när en rot sticker upp framför cykeldäcket?

Jag lämnar i alla fall stigen och drar mig skyggt undan bland träden. En medelålders älva som längtar efter lite dimma att gömma sig i, där hon kan förfasa sig över skogens omvandling från mytisk plats till ännu en arena för allehanda prestationer.

Eva-Lotta Hultén, författare och journalist